Tha kid!
Så jag var alltså på femtioårsfest igår. Jag var yngst av alla de inbjudna, åldersgränsen var 18. Det var dock två små barn där, eftersom deras föräldrar inte hittat barnvakt eller nåt sånt. Annars var jag yngst. Det var trevligt. Allt var kul och alla var trevliga.
Framåt kvällskvisten började det bli kyligt ute. Rikitigt kallt och jag hade en tröja i bilen som jag bestämde mig för att hämta. Jag knatade på mot bilen och upptäcker att ett av barnen och hans pappa också är på väg med bilarna. Pappan går kanske tre meter framför ungen och försöker få honom att skynda på.
Jag skulle alltså sicksacka förbi ungen men vet ni vad han gör då? Han tittar på mig med stora ögon, pekar på mig med sitt lilla finger och säger "Mamma".
Jag blir chockad. Handfallen. Pekar på hans pappa och säger "Nej pappa". Ungen bara fortsätter stirra på mig och upprepar ordet mamma. Sedan tittar han frågande på pappan. Pappan tycker uppenbart att det är en smått pinsam situation och säger nåt om att mamma är där nere vid festen. Jag springer iväg och ungen pekar efter mig där jag springer.
Jag har aldrig sett ungen förr. Jag har aldrig donerat ägg eller adopterat bort ett barn eller någonting. Jag är inte ungens mamma. Jag blev riktigt orolig där ett tag. Men sedan fick jag veta att ungen även hade kallat en random granne till värdparet morfar och blev lite lugnare för min egen skull.
Det var ju ett säkert bevis på att det var 1 ½ åringen som var dum i huvudet, inte jag. Nu har jag övergått till att oroa mig för hans mentala hälsa.
Framåt kvällskvisten började det bli kyligt ute. Rikitigt kallt och jag hade en tröja i bilen som jag bestämde mig för att hämta. Jag knatade på mot bilen och upptäcker att ett av barnen och hans pappa också är på väg med bilarna. Pappan går kanske tre meter framför ungen och försöker få honom att skynda på.
Jag skulle alltså sicksacka förbi ungen men vet ni vad han gör då? Han tittar på mig med stora ögon, pekar på mig med sitt lilla finger och säger "Mamma".
Jag blir chockad. Handfallen. Pekar på hans pappa och säger "Nej pappa". Ungen bara fortsätter stirra på mig och upprepar ordet mamma. Sedan tittar han frågande på pappan. Pappan tycker uppenbart att det är en smått pinsam situation och säger nåt om att mamma är där nere vid festen. Jag springer iväg och ungen pekar efter mig där jag springer.
Jag har aldrig sett ungen förr. Jag har aldrig donerat ägg eller adopterat bort ett barn eller någonting. Jag är inte ungens mamma. Jag blev riktigt orolig där ett tag. Men sedan fick jag veta att ungen även hade kallat en random granne till värdparet morfar och blev lite lugnare för min egen skull.
Det var ju ett säkert bevis på att det var 1 ½ åringen som var dum i huvudet, inte jag. Nu har jag övergått till att oroa mig för hans mentala hälsa.
Kommentarer
Trackback
