BrutalChoklad

Det är svårt att mista någon. Det är alltid svårt att mista någon, oavsett hur när man var, omständigheterna kring det hela osv.

Och nu vet jag av erfarenhet att när det handlar om mord, lidande osv, är det ännu svårare att missta någon.

Därför går hela mitt hjärta ut till de nära och kära till kvinnan som blev mördad i Paris nu i helgen. De måste ha det fördjävligt. Bra mycket jävligare än jag har det, och för mig har det inte varit lätt.

Vi gick som sagt i samma klass, senast träffade jag henne på stan för två veckor sedan. Det hela är så oväntat. Så läskigt.

Jag har inte kunnat sova ordentligt sedan det hände. Blandade bilder och känslor river i mig. Jag kan tänka mig paniken, ångesten, smärtan, rädslan och allt annat hon måste kännt de sista minuterna i livet, och det gör ont ända in i benmärgen. Jag läser i tidningarna om vad som har hänt, och jag ser henne framför mig, med allt de skriver i tidningarna.

Dessutom har jag blivit ordentligt skärrad. Riktigt rädd. En fegis har jag alltid varit men de senaste dagarna har det varit något extremt. Jag har aldrig riktigt vuxit ur att titta under sängen innan jag går och läggen mig, men sedan jag fick reda på det här har jag knappt sovit alls sedan jag fick reda på vad som hänt.

Jag blir rädd att gå ut, rädd att vara ensam, rädd att ha dörren olåst, rädd att vänta på tåget, rädd att släppa ut katten osv osv. Man påverkas så otroligt mycket när det är något så brutalt, oväntat och hemskt som har tagit livet på någon i ens närhet.

Som tur var har jag fina vänner och världens bästa pojkvän som kan hjälpa mig. Nån dag ska jag ta mig till svenska kyrkan, där man kan prata, tända ljus och skriva i en bok för att hedra hennes minne.

Mitt hjärta går ut till er, ni som stod henne nära.